Min Förlossningsberättelse

Okej såhär gick det till när vår stjärna kom till världen. Jag hade tappat tron på att hon skulle komma ut över huvudtaget då jag inte hade några känningar alls. När ja gick och la mig på onsdagkväll hade jag däremot lite lite mensvärk. Hon var alltså inte beräknad förrän söndagen den veckan (27 juli) Vaknade på natten av att mensvärken fortfarande fanns där. Kl 08 på torsdagsmorgon 24 juli känner jag att den blir mer intensiv, ingen fara men ändå, så jag väcker Micke. Jag berättar att jag kanske har värkar men att jag inte vet, ber han ta fram sin app han längtat efter att använda för att klocka en värk. Han gör det men jag har svårt att säga när den faktiskt började och tog slut, och så känner jag inget mer på 10 min och ger upp. Går upp på toa och kissar. 

Kryper ner i sängen igen och känner ganska snart att det börjar sippra ut nåt längs benet. Skakar på Micke och säger att det rinner om mig och ber honom komma runt och kolla. Han går runt sängen och mycket riktigt,det rann! 

- vad är det för nåt? 
- jag vet inte
- men lukta då? Tänk om det är kiss, men jag kissade ju precis ?! Och jag har väl aldrig kissat på mig!! :)

Det luktade ingenting och jag ställde mig upp och kranen satte igång. Det verkligen rann ur mig. Full i skratt ber jag Micke hämta en skål och sen står vi där och bara skrattar och inser att det måste ju va vattnet som går. Klockan var nu 09.00. Ringer till BB som vill att jag ska komma in för en kontroll. Jag frågar om det är lungt att inte stressa eftersom det är vattnet är ofärgat,det var cool och anledningen till att jag åkte in innan värkarna satt igång ordentligt var för att jag skulle hinna få antibiotika innan.

Vi åt frukost och packade det sista, värkarna började komma men fortfarande bara varje kvart eller nåt sånt. Så jag var rätt säker på att vi skulle åka en timma till BB för att sen bli hemskickade. Jag städade litegrann medan Micke stod o slet sig i håret och undra va fan jag höll på med och om vi inte skulle åka?! Kunde inte vattna blommorna vänta? Nix !! 

Till slut åkte vi in och klockan var närmare 11. I bilen påväg in fortsätter värkarna komma ungefär varje kvart. Utan någon direkt styrka, mer vanlig mensvärk. När vi kommer in blir jag kopplad till en sån grej som man ser hjärtljuden på en skärm. Vi ska se att bebis mår bra och inte är stressat och de kollar bindan de bett mig att inte byta. Svar ja, det var definitivt vattenavgång och nu hade nog slemproppen gått oxå då det var rosa och slemmigt. 

Får sitta i väntrummet på mottagningen. Klockan började här närma sig två och värkarna blev starkare och kom allt oftare. Där satt jag i väntrummet och profylaxandades. Fick info om att jag skulle få ett rum och inte åka hem eftersom jag fick mer värkar och skulle hinna få antibiotikat.Vadå skulle jag föda nu? Sköterskan sa ju nyss att det lika gärna kunde bli i helgen?! 

Gick upp och fick välja mat på en lista, kunde ju va bra att passa på. Barnmorskan och undersköterskan som ska ha mig kommer in när deras arbetspass börjar och presenterar sig, kollar läget och lyssnar på bebisen. De berättar att de vill vänta med att undersöka pga infektionsrisken men ser oxå att mina värkar kommer allt fler och starkare medan de är i rummet. Vi bestämmer att vi kollar kl 15. Vi äter, jag byter om till jätte nättrosor och en jätte binda då vattnet läcker hela tiden. Av med klänningen och på med sjukhusrocken. Vi larvar oss och tar kort på alltihopa mellan värkarna. Det hänger ett rep i taket som blir väldigt användbart för mig, att stå och hänga i det med särade ben varje värk kändes bra. 

Jag var fast besluten om att inte stoppa upp förlossningsarbetet genom att spänna mig och öppna upp bäckenet så mycket jag kunde hela tiden. Hade informerat Nina barnmorskan om att jag ville göra det så snabbt som möjligt och förmodligen inte ha någon sån smärtlindring som kunde stanna upp allt. 

Klockan blir tre och de undersöker mig och jag är öppen 3-4 cm och alltså inne i den aktiva fasen. Däremot känner hon att inte vattnet gått helt,det är fortfarande en hinna kvar. Värkarna är täta och starka. Jag tar dom genom att sitta på pilatesboll med särade ben och hänger över sängen där de lagt en sackosäck. De värmer oxå hela tiden nya värmekuddar till mig. 

Nina kommer in varje kvart för att lyssna på hjärtat(allt var trådlöst så jag behövde aldrig ändra ställning när hon skulle lyssna) Nina och Micke pratar lugnande till mig i varje värk och boostar mitt självförtroende med hur duktig jag är på att andas osv. Vi gör upp delmål och bestämmer att vi gör nästa koll kl 17. Innan dess börjar jag känna mig lite yr, Sandra som är undersköterska springer och gör en smoothie med bär och vaniljglass till mig. Jag får i mig litegrann och de försökte få mig att ta en sipp lite då och då under hela värkarbetet.

Jag andas alltså genom varje värk och det går bättre än förväntat. Tiden går fort och klockan blir snart fem. Svårt att göra undersökningen då jag får värkar mest hela tiden och tycker det är obehagligt att ta värkarna liggandes. Hon lyckas, och jag är öppen 5 cm. Precis som det ska vara vilket betyder att jag lika gärna kan ha fem timmar (5cm) kvar till krystandet inser jag(fan)!

Här börjar det göra riktigt jävla ont och smärtan strålar ut i benen på mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta vägen varje värk. Vi beslutar oss för ett varmt bad och lustgas. Det var riktigt skönt. Bad dock om varmare vatten (de hade 38 grader) jag ville ha kokhett men det fick inte vara mer än 40 grader så lite lyckades jag värma på. Så där låg jag i badet tog de flesta värkarna med lustgasen, antingen låg jag med en handduk som kudde men satte mig oxå upp med helt särade ben och lutade mig över kanten. Särade så mycket jag kunde som sagt hela tiden för att hjälpa barnet neråt i "kanalen" 

Kl 19 hade vi satt upp nästa koll och jag fick gå upp ur badet, jag var öppen 7 cm och hade alltså öppnat mig en cm i timmen. Vi diskuterar ställningar och bestämmer att jag ska gå ner i badet igen då jag kände mig väldigt avslappnad där. Under hela värkarbetet gick jag väldigt mycket in i mig själv, pratade inte så mycket och fokuserade på att andas rätt men mest att vila när jag inte hade värkar. Lustigt att man mellan värkarna inte känner nåt. Även om det vid den här tiden var mycket mer värkar än vila.

Efter 20-30 min känner jag ett tryck neråt. Berättar fumligt i min lustgasbubbla om hur det känns som att jag ska skita. Att det trycker på ofrivilligt. Hon tänker att det inte kan stämma riktigt än och beslutar för att göra en koll i vattnet. Jodå, öppen 10 cm. Har alltså öppnat mig de sista 3 cm på en halvtimma och det var dags att krysta. Upp ur badkaret och ner på pallen som jag önskat att föda på. Micke bakom mig som hela tiden viskar hur mycket han älskar mig och hur duktig jag är och påminner mig om andning och avslappning. 

Hör var det dags att släppa lustgasen då den inte gjorde något längre. Nu skulle man ju hålla andan och trycka och inte andas. Krystvärkarna kom och jag tröck på, här går hinnan sönder och resten av vattnet går. Där släppte ett ganska stort tryck neråt som jag haft ett tag. 

Efter 20 min säger Nina att vi måste ändra ställning så hon kan glida ner ytterligare en bit då det slutade hända grejer på pallen. Jag ville föda så för att bäckenet öppnar sig automatiskt när man sitter på huk. Däremot spände jag mig mer än jag tänkt och tjejerna kämpade med att hålla isär mina ben. Hon berättade dagen efter att de
tyckte jag var för stark och ville ha mig i sängen liggandes på sida istället. Då skulle de ha bättre tag om mina ben. Det funkade inte heller då jag lyckades slita mig från deras grepp ändå.

Det blev sittandes i sängen och handuksmodellen. Sandra drog i en handduk åt ena hållet medan jag höll i andra sidan av handduken med båda händerna och drog åt mitt håll varje värk. Vilken styrka man fick!!! Tre gånger och huvudet trillade ner direkt. De sa hela tiden hur nära det var, att hon hade mycket hår osv ( jag tänkte i min egna värld att de lurade mig och trodde inte alls på att det var så nära som de sa. Ja kände en brännande känsla och antog att det var då huvudet stod i öppningen. Jävlar helvete, är det såhär det ska kännas resten nu tänkte jag. (Hade ju ingen aning om hur nära det var och tyckte det inte gjort sååå ont än) Nina säger åt mig att det är lungt, jag har inte spruckit och i det här läget kommer jag inte kunna göra det heller så det är bara att ta i (hon hade stoppat mig en gång) den brännande känslan försvann och värken efter hör jag Micke säga att han ser huvudet och Nina säger att nästa värk så föds min dotter om jag tar i ordentligt.

Dom hade alltså inte lurat mig och jag skulle ta i allt vad jag kunde nästa värk. Lustigt nog kom inte nästa värk på två minuter. Så där väntade vi med huvudet ute ;) jag var helt borta och passade på att vila (inte ens i krystarbetet känns det nåt mellan värkarna) nästa värk kom, och jag tog i och plopp så var hon ute.

Hon hade navelsträngen runt halsen men jag hann inte uppfatta det. Nina tog bort den och hon skrek på direkten. Det ögonblicket!!! Vilken känsla. Tror inte man kan uppnå den på nåt annat sätt. Jag tittade på henne och på Micke. Wow vi gjorde det!! Det är liksom över. Alla månader av väntan.

Fick henne på bröstet och hon letade bröst direkt. Alltså vilken liten människa. Hennes utseende, som vi undrat och längtat. Här var hon nu. Micke klippte navelsträngen och sen var det dags för moderkakan. Jag hade hört att man skulle krysta ut den,men hon drog i navelsträngen och masserade på nåt sätt ut den genom att hålla en hand på magen. 

Sen var det den klassiska fikabrickan och gos för oss själva en stund innan man skulle byta rum. De frågade om jag ville åka rullstol dit men jag praktiskt taget sprang till rummet. Full av energi och adrenalin från förlossningen. Vill leva på den känslan för alltid. Vill att det alltid ska vara igår jag födde. Känslan av att JAG klarade att föda ut ett barn och att få träffa den här lilla tjejen som varit med oss så länge. Wow! 

Sen var det några dagar på BB och hon skrek så fort hon inte var på mitt bröst men det gav sig så fort vi kom hem även om hon fortfarande föredrar att vara nära såklart. Nu lever vi bebisliv och försöker anpassa oss till allt nytt. Helt underbart men till vissa delar skitsvårt och läskigt oxå såklart.