Förlossningsberättelse

12 dagar extra valde hon att stanna i magen. Ni som följer mig vet att jag hade tappat hoppet totalt. Ställde in mig på igångsättning. Hade tom fixat ingredienser till den berömda drycken som ska va en riktigt kickstart för barnafödande. Då den innehåller både ricinolja och champagne så kändes det lite läskigt och jag struntade i det. Men så leds var jag ändå, att jag övervägde rännskita haha. I samband med en förlossning, nja inte så nice kanske.
I alla fall på söndagen 25:e går jag och lägger mig som alla andra dagar utan känningar. Vaknar vid 03.30 och springer på toaletten, går tillbaka och inser att slemproppen gått. Känner efter och visst har jag lite molande mensvärk. Lägger mig igen och somnar om, vaknar 04.30 av att mensvärken är tillbaka men känns mer. Jag väcker Micke och säger att det kanske är på gång nu, men man vågar inte riktigt hoppas när man gått över så länge.
Mitt i allt vaknar London och Micke går in till hennes rum varav jag ligger själv och klockar det jag antar är värkar. För det kommer varje kvart och håller i sig flera minuter. Jag ringer BB och frågar hur jag ska tänka eftersom min förra förlossning gick relativt snabbt. De tyckte jag skulle fixa barnvakt och komma in. Ringer mamma och går till duschen. Nu börjar värkarna komma rätt tätt och jag hinner knappt duscha klart eller klä mig utan att ta värkar mellan varven. Klockan är runt 06 när vi åker in. I bilen har jag ungefär 3 värkar på 10 minuter. Klockan är 06.30 när vi kommer in, Vet att jag blir lite skraj när det går någon minut mer mellan värkarna. Skraj för att det ska stanna av och att vi måste åka hem, jag vill ju verkligen föda nu. Går till mottagningen på plan 4 men blir tillsagd att jag ska direkt till förlossningen. Väl där får vi ett rum och först då när jag ser förlossningsängen går det upp för mig vilken resa vi precis påbörjat. Jag ska föda barn snart.
Blir påkopplad sladdar för att lyssna på bebisen och sitter och gungar fram o tba i en jäkla gungstol. Tycker att det börjar trycka på neråt efter en stund och sätter mig på golvet. Frågar om de inte ska kolla hur öppen jag är. Får till svar att det inte behövs, du kommer föda snart. Okej? Vid 7 kommer de in för att byta personal och i samma veva ber jag om lustgas. Vad hade jag väntat på? Typiskt mig att stå ut tills det blir värre. Så när det kommer ny personal är jag alldeles för påverkad för att bry mig. Däremot frågar jag igen om de inte ska kolla mig, de svarar att de kan kolla om jag vill. Det vill jag, för min egen skull vill jag veta hur många centimeter det är kvar. Hon kollar mig mellan värkarna och jag är öppen 8 cm. Skönt . Jag ställer mig upp på knä i sängen och lutar mig mot sängkanten som de ställt upp. Så står jag sen resterande tid tills det är dags att krysta. 3 gånger åker lustgasslangen ut ur masken, jag blir som besatt av att kolla den inför varje värk efter det. Håller den krampaktigt. Inte för att det egentligen tar bort smärtan men man handskas med smärtan bättre när man är hög helt enkelt. Måste lyssnat på någon technolåt i bilen för varje gång lustgasen tar fart börjar samma låt spelas upp i mitt huvud. Så jag har disco medan ungen pressas neråt i mitt bäcken. Vet att jag tänker att jag måste säga att det trycker på neråt men vid det laget har jag så täta värkar att jag knappt vågar ta bort lustgasen. Tänker att nästa gång , nästa gång säger jag till. Tar bort masken snabbt som fan mellan två värkar och säger att det pressar rätt rejält nu. Börjar bli svårt att inte trycka på. Hon påminner mig om att vattnet inte gått och att inte trycka på för mycket. Snart går det verkligen inte och jag börjar trycka av mig själv. Vi flyttar oss till pallen och Micke sitter bakom mig, rätt snabbt går vattnet som en jäkla bomb, ser hur undersköterskan hoppar undan och en sjö bildas på golvet. Trycker minskar en stund men snart kommer ju bebis. Undersköterskan trycker på en knapp och in kommer barnmorskan . De torkar upp och vi sitter kvar med lustgas och värkar. Jah är fortfarande inne i vad hon sa, att jag inte ska trycka på. Så även när det trycker på så trycker jag inte riktigt, jag låter kroppen göra sitt. Några minuter efter vattnet gått så kommer lilltjejen, den här gången känner jag verkligen exakt vart hon är, jag känner att hon snart kommer pressa ut huvudet, och ja huvudet känns ju onekligen ;) sen står hon där med huvudet ute och vi inväntar en till värk. Jag drar åt mig lustgasen igen och barnmorskan tror såklart att jag har en värk, vilket jag oxå tror men inser att jag är för tidigt ute. Hon frågar mig om jag har en värk, jag svarar inte, rädd att missa lustgasen om det faktiskt kommer en värk. Men då säger hon åt mig på skarpen "Sanne, om det är en värk nu så måste du krysta" jag sluter av lug masken och säger att jag inte vet. Men kort därefter kommer en värk och jag pressar. Ut kommer min älskade dotter. Skrikandes och helt jäkla underbar. 9.11 föds hon. Två och en halv timme efter att vi checkat in pp BB.
Alltså den känslan. De sekunderna, det går inte att beskriva. Att se sitt barn för första gången, att få upp den här lilla människan på sitt bröst. Att veta att smärtan är över, här är liksom allt vi väntat på. Helt perfekt och alldeles unik. Våran dotter. Alltså jag får rysningar när jag tänker på de här ögonblicken som jag upplevt nu två gånger. Man vill gråta och skratta på samma gång, man vill sova och springa milen helst samtidigt. Man känner sig som en jäkla supermänniska som lyckats föda fram en annan människa. Allt allt allt är värt det här ögonblicket. Ja det gör ont, men det är överkomligt. Du får ju träffa ditt barn på andra sidan smärtan.

Där var hon, en kopia av sin syster men med en annan hårfärg. Så häftigt. Nu är hon 9 dagar gammal och jag vill inte att tiden ska gå så fort. Jag vill precis som förra gången att det alltid ska vara dagen efter. Adrenalinet och all kärlek på samma gång. Världens häftigaste grej. Hur ska man nöja sig med två barn? Första bilden tagen strax efter att hon kom ut.