Crossfit

När man börjar skriva ett inlägg och hittar det i utkast 3 veckor senare. Semestermoood.
Ni som följt mig ett tag vet att jag brukar älska att träna. Sen jag började med Crossfit har jag varit helt såld. Träning blev bara en rolig grej och inte alls ett jobbigt måste. Att det är bra för kroppen och att jag rörde på mig blev liksom ett plus. Från att alltid tränat på gym fullt med speglar, där utseende ofta är i fokus till att komma till en stor lokal helt utan speglar. Bara en sån sak, redan där kändes hela konceptet annorlunda. Här var det snarare roligt och häftigt när man lärde sig att manövra ett lyft och en teknik  man inte kunnat tidigare. Att kunna orka mer och att bli stark blev en sporre. Hur man såg ut eller att träna för att se bra ut kom liksom i andra hand. Sen kom det ändå på köpet om man säger så. 
Trots detta så tappade jag det helt efter att Milano kom. Då tränade jag ändå in i vecka 38, 3-4 gånger i veckan. Varför ? För att jag orkade och för att mitt psyke mår bättre när jag tränar. Jag övertänker inte saker lika hårt när jah håller igång, jag oroar mig inte för smågrejer och jag är definitivt gladare och piggare. Min stressaandning (andas nästan bara med bröstet) blir också lite bättre. 
När jag väl fött Milano så var min tanke att fortsätta i den mån det skulle fungera. Vilket jag gjorde. Men här nånstans kom pressen. Jag hade ju tränat hela graviditeten så jag kunde ju inte sluta nu? Men i ärlighetens namn så kände jag verkligen inte att tiden fanns. Att ta med en liten bebis och försöka träna medan hon sov blev bara stressigt. Jag kände mig så fruktansvärt dålig som int orkade, som lät hård träning bara kastades i sjön. Skulle jag låta allt jag kämpat för bara försvinna nu? Jag ville dessutom bygga upp kroppen från grunden när jag ändå hade varit borta ett tag så jag la en hel del pengar och tid på att göra en såklallad screening, påbörja en egen programmering och göra det absolut bästa för just min kropp. Hitta svagheter och fixa till det osv. Ni hör ju, det här krävs ju en hel del av mig. Många timmar efter barnen gått och lagt sig, varje kväll. När man sen åker på förkylning efter förkylning och allt bara tar så otroligt mycket mer tid än tänkt så börjar motivationen släppa. När allt sen hände på en och samma gång för oss så fick träningen bara läggas åt sidan för ett tag. Det var inte ett lätt beslut, så många veckor jag hade dålig samvete för att jag inte gjorde det jag skulle. Men en dag så bestämde jag mig för att skita i det där dåliga samvetet, att inse att andra faktorer spelade roll lch att det inte alls behövde bara prio 1, det kunde inte vara prio 1. När jah hade sagt åt mig själv att det var okej att inte orka, att inte ha lust och att det inte var viktigt så kändes det som en otrolig lättnad. Tänkte att orken och suget skulle komma tillbaka när det fanns mer space för träningen. 
Energin har fortfarande inte infunnit sig och enligt farbror doktor så är det inget fel på mig. Otur kallade han det, "ibland har man en sån period när man ständigt åker på allt". Skönt såklart, men på ett sätt hade det varit skönt om han sagt att jag hade haft dåliga järnvärden och förklarat min trötthet.  Tagit lite järn så hade man varit på banan igen. Min poäng är att jag helt tappat hoppet om att komma tillbaka, skriver till killen som äger Crossfit att jag vill frysa mitt abonnemang eller kanske tom säga upp det. Istället för att säga okej bara så frågar han om vi inte ska ta en kaffe och försöka peppa mig istället. Vi pratade om att sänka kraven, hitta det roliga i att träna. 
En timme senare hade jag bokat mitt första pass på månader. Jag ska helt enkelt bara börja med att träna en gång i veckan, en jäkla gång ett tag framöver. Han vet att jag gärna går all in och har svårt att tycka att en gång är bättre än ingenting. Jag har sett det som att jag måste träna fyra gånger om det ens ska vara någon vits och för att få resultat. Så är det iofs litegrann men här och nu i livet kanske det inte är viktigt med just resultaten. Att röra på sig, rensa skallen och att ha kul är det som borde få styra. Han påminde mig om saker jag egentligen redan visste, men ibland behöver man en annan synvinkel på en situation för att de ska lossna. 
Passet som jag bokade efter det där mötet var sjukt jobbigt, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös innan. Nervös för att va sämst, att jag skulle bli leds så fort jag insåg hur svag jag blivit och såna saker. 
Fick påminna mig själv under hela passet att jag är där för min skull och att jag gör mitt bästa. Ingen annan som bryr sig. Det släppte faktiskt och känslan jag fick när jag började träna crossfit återfann sig. Här peppar man varandra, hjälper varann och man tränar faktiskt bara för sin egen skull. Samma pass men med ett gäng med helt olika nivåer och med helt olika förutsättningar. Nu ska jag seriöst bara träna en gång i veckan och successivt komma tillbaka till att träningen blir rolig och utan press på att bli ett måste. Heja mig!